Så blev man bjuden till Helsingborg. Så gjorde man retorisk succé och blev berikad. Om nio månader föder man ett litet barn som oavsett kön ska heta Estonia. Ja herregud, hur man så succéartat handskas med denna framgång.
Fest någonstans med parkettgolv och tre rätters middag. Väldigt uppskattat var det. Gud och Satan vad roligt jag hade.
Jag har börjat skriva på den feministiska motsvarigheten till The Game. Vad är det för en jävla skit? Dissa mig. Det tycker jag om. Herregud. Är vi av olika raser, män och kvinnor? Är det rätt att "ge sig ut på fältet" för att bekräfta sig själv? Jag bekräftar ofta mig själv men fan inte på någon annans bekostnad. Kan det bli osexigare än att hitta The Game på bordet hemma hos någon? Blev jag precis The Gamead? Ingen härlig känsla. Jag är övertygad: The Game funkar inte på mig. Aggressioner och fåfänga är det äckligaste som finns om de är riktade åt mitt håll. Kan inte alla av det där andra könet bestämma sig för att vara humoristiska gentlemen? Inte tafatta för det utan mest öppna och utan baktankar. När jag har baktankar kan jag inte låta bli att uttrycka dem. Följ mitt exempel. Ftw.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar